jeepers

Obs! jag är inte ledsen bara lite besviken
2 månader har gått sen jag kom hem från ett livs förändrande halv år i London centrala trakter.
Göteborg lever inte upp till mina förväntningar.
Det är något som inte stämmer överens och den svarta röken kommer tillbaka i mina lungor. Varje andetag.
Luften ger mig inte livliga förhoppningar om dagarna utan mer rädsla av oblans som får mig off my game.
Dina gator är fortfarnde vackra men inte alls så spännande och äventyrliga som jag kommer ihåg.
Stadens puls svajjar lägre - som om du är en lärare som tappat gnistan att lära dina nya elever och dem bryr sig inte om dig som de andra. Dyster men kämpar vidare. Antar att du med har förhoppningar på mig med.

Mina kompisar och bekanta är nog det jag är mest försvånad över. Många som jag inte brytt mig om innan har jag märkt nu är ju helt underbara och jag är sååå sjukt lycklig och glad över att jag träffat dem.
Träffat ett par nya människor som visat sig vara helt underbart roliga iof :)
Vissa jag som jag knappt kunde berga mig över att träffa har faktiskt svikit mina förhoppningar.
Det var som ett störtlopp att träffa dem - man tar satts och flyger upp mot himlen, men sedan går något snett.
Man försöker flyga så långt och högt man kan men faller ner och blir en vingklippt pingvin.
Så står man där fattar inte varför jag inte vann.
Jag har redan hunnit bli förälskad i personer. Och för att citera The Ark: But you stick to your fuck-ups like they're made out of glue!


Varje morgon jag vaknar upp i min säng är en plåga som tvingar mig att somna om igen. Jag går inte upp förens jag får tillräckligt ont i kroppen så jag inte kan ligga kvar längre . Jag vill egentligen inte sova för då kommer drömmarna som jag inte kan undvika. I London hade jag inte demma problemen. Då vaknade jag upp av antingen ljudet från gatan som strömmade upp in genom mitt fönster som en hällsning till att de finns liv och jag måste gå upp och kolla in det.
Jag hände mig alltid ut ur fönstret och blunda för att känna den kalla luften som skulle få mina ögonlock att vakna.
Sen kollade jag på människorna och bilarna nere på Piccadilly st. en stund och hur träden svajjade så härligt i Green Park.
Nu vaknar jag upp till ett enda stort vakum! 

Nu har jag inga pengar och inget jobb.

Jag kommer överleva för hur jag än vrider och vänder så får jag mig alltid att skratta, ha roligt, och uppskatta livet.
Och jag är fortfarande den roligaste personen jag känner.
:)

Jag älskar dig Göteborg <3

2009-03-01 @ 02:36:35 Permalink